"Comprised of ten of the top jazzers on the Swedish scene, it’s a nice mix of orchestral and avant-garde jazz. Highly recommended! Dave Sumner 17dots.com
"Almgren uses musical colour beautifully, blending cello, vocals, Brazilian percussion and tuba with trumpet, saxophones, trombone and rhythm section....." Rob Adams Herald Scotland
"Ett album späckat med godsaker. Ständigt svängande jazz med sjungande melodier, karaktär och mäktig kraft." Östgötakorrespondenten
"Som en afrikansk jazzcirkus i Götet" Hallandsposten
"Något av det harmoniskt svängigaste som kommit ur svenska kreatörer sedan Jan Johansson skrev orkestermusik." Helsingborgs Dagblad
"Fem kvinnor och fem män bjuder på fest – du behöver inte dansa, men du vill, till denna läckra musik som tar vid där Dollar Brand slutade." Värmlands Folkblad
Lisen Rylander Löve - saxophones
Björn Almgren - saxophones
Magnus Broo - trumpet
Karin Burman - vocals
Petra Lundin - cello
Niclas Rydh - trombone, tuba
Tommy Kotter - piano
Owe Almgren - electric bass
Ebba Westerberg - percussion
Martina Almgren - drums
Recorded by sound engineer Åke Linton.
Produced by Martina and Owe Almgren 2011.
Download
PRESS RELEASE and PHOTOS
Här är texten på svenska:
Om hoten mot det bestående eller drömmen om frihet.
Inte för att Carl Maria von Weber har något med det hela att göra, men jag kom ändå att tänka på hans ”Auforderung zum Tanz” – Inbjudan till dans. Kanske för att Martina Almgrens ”Freedom of Movement” gör just det. Bjuder in till dans. Låt vara dans med andra bocksprång än den tretakt som på 1800-talet, under von Webers och Furst Metternicht, men lusten att inspirera till fri rörelse har de gemensamt. von Webers hör faktiskt till jazzkanon. Ofrivilligt! Hans förtjusande lilla pianobagatell grep faktiskt in i jazzhistorien. För runt 80 år sedan. När Benny Goodman ”jazzade” till den som signatur för sitt stora genombrott radioprogrammet ”Let´s Dance”. Utan den succén hade jazzen kanske blivit en parentes redan då. Jazz var lika ”entartet” då som valsen var samhällsomstörtande i det tidiga 1800-talet.
Oh Yeah Orchestra föddes 2004. Martina Almgren grep chansen i flykten för att förverkliga idéer om musik för en större ensemble. De hade vuxit naturligt ur all den musik hon skrivit för sin kvartett. Visionen handlade inte om storband. Hon ville också ha andra klangfärger som röst och cello och ytterligare ett slagverk och fördomsfria musiker med lust att improvisera. ”Motorn” - Martina Almgrens kvartett med Tommy Kotter piano, Owe Almgren elbas och Björn Almgren tenor och sopransax – fanns ju redan så det var bara att fylla på. ”Oh Yeah Orchestra” uppstod nästan av sig själv som om de olika rösterna bara sökt sitt sammanhang. Att den på köpet blev jämställd låg kanske i tiden. Nu skriver vi 2011 och visionen har klarat också tidens test.
Martina Almgren kanske värjer sig för idén att Oh Yeah Orchestra är hennes orkester. Men så är det. Precis som att de spelar just hennes musik. Att hon har skrivit för just de här musikerna ändrar inte på det men säger desto mer om vad som är jazzens egenart. De handplockade musikerna är inkomponerade bara för att de redan har en egen fri musikalisk vilja. De förväntas använda den för att bidra till helheten som om de uppfunnit musiken själva. Det som komponerats ska inte bara gestaltas eller tolkas, - det ska inte riktigt upprepas. Vilka som spelar musiken avgör vad den kan bli mer än vad som faktiskt står på notpapperet. Byt ut någon så förändras musiken. Det handlar om gruppdynamik i realtid. Allt det gör att kompositörens roll blir ganska annorlunda. Det räcker inte att musiken ser bra ut eller ens klingar bra för att bli bra. Vare sig man heter Duke Ellington eller Martina Almgren måste musiken dessutom väcka medmusikanters lust att flyga fritt.
Martinas musik är lekfullt fri och närmast lycklig över att vara det. Dessutom sångbart vacker utan att bli sentimental. Som trumslagare har Martina beskrivits som ”otroligt smidig och följsam ”. Att hon också har en annan mycket mer positivt aggressiv växel visar hon redan i det inledande smått jublande trumsolo som inleder svitens första del Spring Språng. Att tänka som en trumslagare har sina fördelar. Martinas melodilinjer är lika smittsamma som hennes rytmer är eggande. Ibland låter det förrädiskt enkelt, precis som det kan se enkelt ut när cirkusartister gör sina konster.
”Freedom of Movement” är till stora delar den musik som Martina Almgren skrev som beställningsverk för Swedish Jazz Celebration i Göteborg 2009. Den ursprungliga sviten med Spring Språng /Quicktime - Walking in Circles –Böljande/Floating – Oh La La - Skating in the Park – Dance in July har här utökats med 5 delar, Hurry up – Miro´s - Dom klättrar på taken/Parkour – Maya och Luftskepp. Varje enskild del är sitt eget mikrokosmos för medmusikanterna att utforska och expandera men med ett slags inkomponerad framåtrörelse. ”Det finns en sorts röd tråd som gör att jag hela tiden associerar till olika sorters rörelser”, säger Martina själv. Den visar sig också i kombinationer av klangfärger.
”Walking in Circles” är närmast en jublande afrikansk hymn med Björn Almgren som överstepräst på tenorsax. Den övergår via punktmusikaliska ”Hurry Up” i ”Böljande/Floating” där den avslutande trioimprovisationen med Magnus Broos trumpet, Owe Almgrens elbas och Ebba Westerbergs slagverk kontrasterar mot Lisen Rylanders lyriska melodipresentation som får lite extra relief av både Petra Lundins cello och Magnus skuggning.
”Oh La La” låter Ebba förflytta fokus från slagverk till berimbau i samspel med Petras djupa cello. Här förvandlas allt till en intensiv rytmisk orgie med Owe Almgrens virtuosa elbas i extremläge samtidigt som Petras cello tar över basens roll.
”Miro´s ” böljar fram som en upprepad stegrande vågrörelse. Karin Burman presenterar den intrikata melodin som ärvs av Lisens sopransax och ensemblen för att från nästan ingenting expanderas harmoniskt av Tommy Kotter . I flykten tar sedan Lisens sopransax över och allt växer till ett extatiskt crescendo.
”Freedom of Movement” handlar naturligtvis om rörelsefrihet. För det mesta inbjuder musiken till att försöka övervinna eller trotsa fysikens grundlagar. Niklas Rydh klättrar formligen över taken med sin tuba i ”Parkour.” Det borde inte vara möjligt men parkour är ju konsten att röra sig flytande över och förbi alla hinder med bara kroppen (instrumentet) som hjälpmedel. ”Skating in the park” handlar nog om det. Det är bara att följa Karin Burmans ordlösa piruetter och stoppsladdar. Lyckligare finns inte! Bekymmersfritt med antydan till blues. Magnus Broos trumpetande skridskoåkare undersöker äventyret från ett mer problemorienterat håll. Som en nycirkusartist på jakt efter gravitationens nollpunkt.
Om målet var tyngdlöshet uppnås den i avslutande ”Luftskepp”. Men inte som en slutpunkt. Snarare som en påminnelse om att det finns mer att upptäcka. Gör det genom att trycka Repeat.
Lars Göran Ulander,
altsaxofonist och fd chef för Sveriges Radio P2 Jazz.